Med djur och natur i sikte

Reportage publicerat i Din Skog, SCA, 2019.

Hon rör sig hemtamt, som på sin egen bakgård. Behöver inte titta på kartan.
Skog och jakt är Agnes Källmans stora intresse och här spenderar hon all ledig tid under höstarna.
– Om folk fick uppleva att sitta på pass, gemenskapen, att vara ute – ja, hela alltet. Då tror jag många skulle bli fast för jakt, säger Agnes Källman.

Det gäller att vara tyst för att inte skrämma älgen. Framför allt när vinden ligger åt ett visst håll och ett kalhygge gör att ljud och dofter färdas lätt, då får man vara vaksam.
Egentligen håller Agnes Källman på att lära upp sin nya hund Ina att vara i skogen, så att hon ska bli trygg i sin uppgift när det ska jagas, men idag har Ina fått stanna hemma och Agnes sitter på pass.
I skogen några mil utanför Piteå har löven blåst av träden och den färgsprakande naturen börjar gå i rejäl vila. Varje helg, och även vissa vardagar, under hela hösten befinner hon sig här ute i skogen. Ända tills snön kommer.
Idag är de sju personer i jaktlaget som delar på uppgifterna. Två hundar, vilka alla kan följa på sin gps i telefonen, finns också med och spårar.

– Det är samspelet med hunden som är det roligaste. Det och naturupplevelsen, säger Agnes.

Trots att alla i jaktlaget befinner sig på olika platser så är gemenskapen påtaglig. Att jaga kan, för en utomstående, te sig som en egen kultur. Inom laget känner man varandra väl och det behövs inte förklaras så mycket. Alla vet vad de ska göra, känner till marken och har sin utrustning i form av vapen, skor, jackor och byxor ämnade för ändamålet. Fast det där med kläderna fuskar Agnes lite med.

– Jag har mina vanliga sportkläder och skidhandskar. Jag är en tävlingsmänniska och vill vara redo om det kommer en älg. Jag vill inte bli svettig så jag klär hellre på mig för lite.

Hon har alltid haft ett intresse av att vara ute i naturen och startade sin jägarkarriär väldigt tidigt. Som fyraåring började hon följa med sin pappa på pass.

– Alla var fascinerade över hur jag kunde låta bli att prata, men det fick jag lära mig tidigt. Det tog ett tag innan jag fick se första älgen bli skjuten. Jag minns att jag satt på en blå pall och pappa sa ’Nu får du vara tyst’. Jag tyckte det var väldigt häftigt.

Även när hon sköt sin första egna älg var hennes pappa med. Då var Agnes runt 16 år.

– Det kom en ko med en kalv och jag stod på en stubbe och sköt. Efteråt skakade fötterna så jag inte kunde stå still. Det var jättehäftigt, och väldigt skönt att ha pappa med som stöd.

Att kunna skaffa hem sin egen mat och veta att djuret kommer från skogen och levt ute själv är en stor lyx, tycker hon.

– Att sedan stycka köttet och lägga det i frysboxen känns väldigt bra.

Båda hundarna har sprungit lite för väl långt bort och Agnes möter en av sina jaktlagskompisar på en större skogsväg för att konferera kring hur de ska få tillbaka dem.
De står och tittar på telefonen och märker först inte att en älgko kliver ut på vägen. Där står hon, 50 meter bort, och betraktar oss länge och väl innan hon strosar in i skogen på andra sidan vägen. Efter henne kommer en kalv i sakta mak.
Agnes står bara och gapar. Det är som om älgarna vet att de faktiskt passerar på någon annans jaktmark och att det därför aldrig var läge att ta fram bössan.

– Jag har fått se tre älgar den här hösten, och det här var två av dem, säger Agnes.

Resten av laget sluter upp och den rätt otroliga historien delas innan det är dags att samlas borta vid en jaktstuga och äta lunch. Hundarna är återfunna.
En eld värmer gott och en gasoldriven muurikka plockas fram. Idag har lunchen samordnats i form av hamburgare, men vanligtvis tar alla med sin egen mat.

– Jag är lite dålig på det där. Jag tar aldrig med kaffe heller. En macka brukar det bli, säger Agnes.

Det är fullt fokus på flora och fauna.