”Min kamp handlar om att människor inte ska döma varandra”

Reportage publicerat i ETC Umeå, mars 2017.

Svart eller vit? Både och eller inget av dem?
Jason Diakité har i och med sin släkthistoria ”En droppe midnatt” vandrat genom berättelser om slaveri, rasism och förtryck för att kunna lägga pusslet av sin egen identitet.

Utanför fönstret täcks eftermiddagens Umeå djupare och djupare under snötäcket. Samtidigt på Manhattan skingras morgonens moln och släpper fram blå himmel.
Via ett fönster på dataskärmen kan världarna mötas i realtid.
Jason Diakité tar en kopp kaffe och sätter sig i vardagsrummet. New York är hans hem nu tack vare den personliga resa han gjort genom författandet av sin bok ”En droppe midnatt” – en släkthistoria, men också en berättelse om rasism, förtryck, mobbing och identitet.
Han bor nu där hans förfäder vuxit upp, i landet som mer än någonsin är på allas läppar.

– Alla pratar om Trump – han är på mina läppar också, vilket ju blir hans sätt att ta över. Vi står just nu antingen i gryningen av en diktatur eller så är det sluttampen av gamla sortens värderingar. Ett krampaktigt tag om makten av vita män, eller början av en ny slags demokrati, säger Jason.

De vita männen kände hans släktled bakåt i tiden alltför väl. De som bodde i Amerikas söder och slavade på bomullsfält utan några som helst mänskliga rättigheter.
Att lära sig mer om dem och deras ättlingar var en av orsakerna till att han påbörjade arbetet med boken.

– Jag var på sluttampen av ett förhållande och var väldigt låg. Dessutom hade jag skrivkramp när det kom till låttexter. Jag hade börjat prata med pappa om farfar och jag behövde ett projekt att jobba med. Vi satt och fikade och han berättade en historia om när han var ung som jag aldrig hört förr. Jag skrev ner den vilket blev tre sidor – sedan var det igång. Jag började dra i trådstumparna.

De samtal han haft med sina föräldrar och släktingar i USA tillsammans med resor genom södern har hjälpt honom lägga sin historias pussel.
Med en svart pappa och vit mamma har han under hela sitt liv känt att han befunnit sig mittemellan två tillhörigheter. Han har varit varken eller. Både och. Något som genererat ett utanförskap och ett ständigt identitetssökande.

– Jag har nedtecknat hur min historia känts med en svart och en vit förälder – att jag har flera folk, länder och det självförakt jag burit på. När jag nu skrivit ner de känslorna behöver jag inte längre hålla dem inom mig utan kan gå vidare.

Förhållandet till föräldrarna har stärkts i och med den resa boken har inneburit.

– Min pappa blev väldigt sjuk för ett tag sedan och jag trodde att han skulle dö. Jag tänkte då att det var en kosmisk tur att jag börjat nysta i det här när han var pigg. Det var meningen.

”En droppe midnatt” och även hans musiktexter är varken slätstrukna eller undfallande utan väldigt politiska. Eller?

– Är jag politisk? I mitt fall handlar det om människors lika rättigheter och det är underligt att det är politiskt laddat. Min kamp handlar om att människor inte ska döma varandra utifrån etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller utseende. Det går inte att bygga ett samhälle där grundpelarna av acceptans för varandra saknas.
Kampen för allas lika värde är inte frivillig. I princip är det bara normativa vita män som kan välja bort sådana sociala frågor menar han.

– Dessa komponenter finns i min vardagsbild hela tiden för att jag är svart. Jag vågar inte släppa det. Det är samma sak för dig som är kvinna. Du vet aldrig när du kommer att bli diskriminerad på grund av det, men känslan finns alltid att det kan hända och jag kan inte tala om för dig att du känner fel. Jag kan inte säga ’tänk inte på det där’ eller ’så är det inte’.

Empati är nyckeln menar han, men den behövs jobbas på genom att prata med varandra, se sin granne och anstränga sig för att förstå vilka privilegier vi själva har i förhållande till andra.

– Ta ungdomar som bränner bilar i Malmö till exempel. Varför gör de det? Hur känns det för dem att komma till ett samhälle och bo där, men de är aldrig välkomna?

Han stannar upp i sitt resonemang. Det digitala fönstret som förbinder oss mellan New York och Umeå tar plötsligt in en tredje värld.

– Men vänta, jag måste få fråga dig en sak. Vad är det du har på väggen där bakom dig? Är det bomullsplockare? frågar Jason.

Ja, det är det. En skolplansch, på baksidan märkt ”Bredträsk folkskola 1932”, hänger på kontoret. På ett fält står svarta människor som plockar bomull och bredvid rinner Mississippifloden där en hjulångare väntar på sin last. Ett tidsdokument, hemskt men samtidigt vackert med sina dova färger. En inredningsdetalj som känns både fel och rätt på samma gång.

– Den är fin. Jag förstår att du gillar den, säger han.

Samtidigt är det precis som din pappa sa när du kom hem med bomull från fälten som en souvenir: Skulle du ta med dig en bit av ett koncentrationsläger? Jag skulle nog aldrig sätta upp en bild av ett koncentrationsläger på väggen.

– Jo, men det viktiga är ändå vad du kan berätta om den här bilden för andra. Den väcker säkert reaktioner, och att du då kan förklara historien är viktigt.

Samtal för att skapa empati.