Det perfekta paret

Krönika, publicerad i Folkbladet Västerbotten, 17 maj 2019.

Prinsessan Diana lutar sig mot prins Charles bringa eller hals. Ibland klamrar hon sig fast vid honom och han håller en beskyddande hand på hennes axel. Officiella bilder från det brittiska hovet framställde paret på det här viset. Sådana bilder fanns också som frimärken.

Charles och Diana var båda 178 centimeter långa, men av någon anledning återgavs de inte så när de avporträtterades. Då fick hon huka sig, sitta ner eller stå med knäpp hållning för att få sin man att se längre ut.

För att upprätthålla mannens manlighet och kvinnans kvinnlighet generellt måste hon vara lite lagom mindre än honom. Det gäller inte bara i centimeter utan även i vad hon jobbar med, tjänar och hur mycket plats hon tar överlag. Det är också bra om hon kör en lite mindre bil än sin man.

Vi har lärt oss det här, så ofta när vi söker en partner letar vi efter någon som kan upprätthålla bilden av hur ett stereotypt heterosexuellt par ska se ut.

I SVT:s ”Gift vid första ögonkastet” var det viktigt för en av de kvinnliga deltagarna att paras ihop med en lång man. Skulle han vara lika lång, eller kortare än henne skulle det bli jobbigt. ”Jag vill inte känna mig som en stor kvinna”, sa hon.

Hon blev dock ihopmatchad med en snubbe som var några centimeter kortare än henne, och blev också förvarnad inför detta faktum innan vigseln ägde rum. Det visade sig gå ganska bra ändå.

Att i de flesta aspekter ständigt anses vara, eller inordna sig som, den mindre gör att vågskålarna tippar ojämt.

Nanna Gillberg, författare och forskare vid Gothenburg Research Institute, skrev i december förra året ett blogginlägg om att den här frågan har gott om forskning som backar upp resonemanget.

Bland annat har det visat sig att manliga lärare genomgående får bättre omdömen på utvärderingar av både män och kvinnor. Det har visat sig att manliga studenters förmågor överskattas, att kompetenta och framgångsrika män uppskattas mycket mer än dito kvinnor, att likadana meriter värderas olika beroende på om du är man eller kvinna (och mannen förtjänar också högre lön) och att kvinnor straffas socialt om de förhandlar och ställer krav.

De här sakerna gör de allra flesta av oss utan att vara medvetna om dem. Jag har länge tänkt om mig själv, och även sagt högt många gånger, att jag är en ganska jobbig person. En sådan som inte kan hålla käften när jag tycker att något är fel. En tjatkärring rent av. Så har jag tänkt och sagt, fram till en dag då jag reflekterade över detta. Skulle jag ha varit en man hade jag förmodligen inte satt de här etiketterna på mig själv. Då hade jag varit någon som ”satt ner foten”.

Och oj så jag har blivit straffad, både yrkesmässigt och privat, för att jag är en kravställande kvinna. Samtidigt har jag inte haft några alternativ – jag är den jag är och för mig är det viktigt att stå upp för mig själv och andra.

Jag brukar säga till mina medsystrar att vi ska ta mer plats och det tycker jag verkligen, men det är också dags för alla killar och män att se till att lämna plats för oss att rymmas så att vi kan vinka till varandra från jämntunga vågskålar.

Jag är ingen stor kvinna i centimeter, men å Dianas vägnar sträcker jag på mig allt jag kan.